keimostanja

Min ponny heter Strumpan, hon är ett tioårigt New Forest sto. Jag tänkte nu försöka förklara hur hon är, men det är inte säkert jag kan det för ibland vet jag knappt själv hur hon är. Jag tror att jag aldrig har skrivit ut i ord hur min ponny är. Egentligen vet jag inte varför jag inte har gjort det, det är ju faktiskt efter henne som bloggen har fått sitt namn. Jag antar att jag inte berättat för att jag har tyckt det har varit pinsamt. Men jag tänkte att det kanske ändå var bäst att skriva. 

Om jag fick gissa skulle jag tro att Strumpan hade en del sjukdomar, aspberger, schizofreni och adhd är tre stycken jag skulle chansa på. Jag har sett människor som har dessa sjukdomar som har känts mer "normala" (hatar det uttrycket men alla vet vad jag menar med det) än vad Strumpan känns. Strumpan har sociala svagheter, hon vet inte hur man ska bete sig, hon vet inte när hon har gått ett steg för långt eller att det faktiskt är okej att klappa henne lite på halsen. Hon brottas varje dag med hennes små hjärntroll, jag ser det på henne. Men det slår slint då och då, det som var okej för två sekunder sen kan nästa sekund vara hemskt så att hon måste hugga, sparka eller attackera. Man kan alltså se det som om hon har några små troll i hjärnan som tar över ibland och gör något dumt, för så fort hon har bitit någon, blir hon så ledsen. Ni ska se henne, hon är som ett litet lamm och smyger försiktigt fram och vill säga förlåt. 

Hon är så otroligt ombytlig. Vissa dagar kommer hon gnäggandes emot mig i hagen och vissa dagar måste jag, som jag nämnde i början, sitta mitt i hagen och vänta tills hennes nyfikenhet tar över, andra dagar går hon till anfall och då har vi en lång procedur när jag springer och jagar henne tills hon tröttnar (förstå att det här jagandet är med vilje, hon ska bli jagad ett bra tag först så det blir lite jobbigt och tröttnar så går med på att fångas in, det här är från en expert så ja det ska gå till så). 

Jag har kämpat så mycket med den här ponnyn, ni anar inte och hundra mil är det kvar. Jag är inte duktig. Både jag och Strumpan hade nog mått bättre om vi aldrig hade träffat varandra, i alla fall det första året jag hade henne. Strumpan hade säkert varit så här långt efter bara någon månad om hon hade hamnat hos någon duktig person som visste hur man skulle göra. Än en gång jag är inget proffs, flera gånger har jag bara velat slippa den där hästen, men så fort jag har tänkt så har jag fått ont i magen, och jag har bestämt mig, Strumpan ska få stanna hos mig tills hon dör. Det är det ända stora målet jag har med henne. Att hon ska få stanna här tills hon är en gammal skruttponny. Jag vill inte ryka loss hennes rötter söm lite lite börjar slå gro nu, efter två och ett halvt år, jag vill att hon ska känna trygghet och framför allt lita på mig. 

Det finns människor som har hjälpt mig så sjukt mycket. Jag vet inte vad jag skulle ha gjort utan dom. Speciellt Mamma, Pappa och Britt. Jag får helt enkelt bara vara superglad att dom har hjälpt mig. 

Det här inlägget blev så sjukt mycket luddigare än jag ville. Men det får vara så, men det jag försöker säga är att jag hade kunnat göra det så löjligt mycket enklare för mig genom att sälja Strumpan och köpa en "hjärndöd" valack (förlåt, alla valacker är absolut inte hjärndöda men ibland känns det som några är det ;)), men jag är glad att jag har kvar Strumpan och att vi kämpar tillsammans, trots att bi båda blir sårade av varandra med jämna mellanrum, som vi kanske inte hade blivit om vi inte hade varann, men även om det ibland känns helt omöjligt, så har vi väldigt roligt med varandra också och bättre blir det. 

Taco hej för ni som orkade läsa hela mitt långa otydliga inlägg, men det är skönt att ha det här sagt. Jag älskar Strumpan och hon ska få vara hos mig förevigt ❤️