keimostanja

Just nu känns mitt liv så... tråkigt. Tror att det är rätt ord att använda. Jag har ingen motivation till någonting. Inte till hästarna och ridningen, inte till träning, inte till skolan. Jag är en sån som alltid måste ha något att längta till. Det har jag haft så länge jag kan minnas, något att alltid sträva efter kan man säga. Det har aldrig liksom varit några stora grejer, typ en fjällenresa eller nästa hoppträning. Men jag hittar ingenting. Nu går jag bara och väntar på min operation. Jag vet att inget är värt innan det, inte inom ridningen, vad spelar det för roll om jag kämpar nu, när jag om ett par månader får ge upp allting för ett helt år? Dessutom känns det pissigt med strumpans öga, ett sår på hornhinnan och hon går på mediciner och hela köret. Framför allt tycker jag ärligt att det känns jobbigt att jag inte har motivation för skolan. Det är nu som den borde vara störst, i början av gymnasiet när man valt det man tycker är kul. Jag vill få bort mina tankar som låter ungefär såhär så fort jag tänker på skolan "Vad spelar det för roll vad jag får för betyg? Jag kommer ändå aldrig få något jobb, så varför kämpa?" Ärligt?! Inte fan ska tankarna låta så, men det gör dom. När jag fick tillbaka mitt engelskaprov häromdagen och det hade gått piss orkade jag inte ens bry mig, jag bara ryckte på axlarna och folk som känner mig vet att det är ungefär motsatsen till hur jag brukar reagera vid provresultat.